Allt började nog faktiskt där på dagis. När mina först så skämsiga knäbyxor i mörkblå manchester plötsligt blivit hårdvaluta därför att tuffa Magdalena fått korn på dem, och jag kunde förhandla bort dom mot att få gå korridoren fram iförd den magiska bröllopsklänningen med släp.

Eller så var det ett par år senare, när jag upptäckte, och på riktigt gjorde bruk av, den mentala tankens kraft. Jag insåg något stort. Om jag slöt ögonen och SÅG framför mig hur min arm kastade och hur min snöboll träffade Linda i ansiktet, så gjorde den det sedan, när jag kastade på riktigt. Linda grät och fick omplåstring. Det var jobbigt, men det största var insikten. Jag hade hittat en mycket viktig nyckel till min inre föreställningsvärld.

Det kan också bero på all tid jag har haft tråkigt.

När kusinen väl kom ut till sommarstugan där mitt ute i den ändlösa skogen, efter väntande veckor långa som år, var jag så till mig att det inte gick att hantera på något annat sätt än att jag låste in kusinen på utedasset, och snabbt därefter glömde bort honom. Jag blev för upplivad, det var tvunget att komma ut i handling. Det dröjde till lunch innan mormor hittade honom. Kanske fick han där ett uppslag till en historia som han kunde göra något med senare. Jag hoppas det, annars är det alltför sorgligt.

Hur som helst tror jag det är viljan att berätta som driver oss alla, oavsett om vi står på, framför eller bakom kamera och scen.